En kort beskrivning av Tidöregeringens kläggiga kärnkraftspolitik
Regeringen Kristerssons politik är starkt präglad av banden till kärnkraftsindustrin. Miljö- och klimatminister
Romina Pormoukhtaris
statssekreterare,
Daniel Westlén
, har en karriär i kärnkraftsbranschen bakom sig och äger fortfarande aktier i branschen. Regeringen har även rekryterat en kärnkraftslobbyist från
Energiföretagen
,
Carl Berglöf
, och tillsatt honom som kärnkraftssamordnare för att leda arbetet med att bygga ut svensk kärnkraft. Även den statliga utredningen som regeringen tillsatt om elmarknadens utformning leds av en lobbyist från energibranschen.
Bo Diczfalusy
jobbar fortfarande på lobbyfirman Halvarsson & Halvarsson samtidigt som han bland annat utreder hur ny kärnkraft kan göras marknadsmässigt lönsam i förhållande till förnybara kraftslag som sol och vind.
En av de första sakerna Tidöregeringen beslutade på miljöområdet var att omformulera de nationella klimatmålen från “100% förnybar” till “100% fossilfri” elproduktion till 2040. Nu kunde kärnkraften ställas mot förnybara energikällor.
Regeringen har exempelvis dragit in tillstånd till etablering av vindkraft till havs, något resten av näringslivet faktiskt vill ha. En viktig del av energi- och näringsminister
Ebba Busch
s valkampanj inför valet 2022 var faktiskt just att ställa ny utbyggd kärnkraft mot vindkraftens s.k. “stålskogar”. Som minister har hon behövt anpassa sig till faktumet att vindkraften är nödvändig för elförsörjningen, men fortsätter vinkla spelplanen för kärnkraftsindustrin.
Regeringens utredare föreslog 2024 förutom kreditgarantier på 400 miljarder bland annat att tillåta fler reaktorer på fler platser och att förenkla tillståndsprocessen. Regeringen har 2025 fått riksdagens stöd i att ta fram en finansieringsmodell där staten går in och tar en betydande del av risken, eftersom benägenheten att investera i ny kärnkraft är så låg från näringslivets sida. En modell utvecklad av tankesmedjan
Timbro
2024, men också senare avfärdad av Timbro 2025. Dessutom beslutas om en “atomskatt” där hushållen måste betala direkt till kärnkraftsbolagen när deras el är för dyr för att säljas på marknaden.
De olika modellerna innebär att hushållen får stå för avsevärda bitar av prislappen för svensk kärnkraft (medan eventuell vinst i slutändan hamnar hos näringslivet).
